Den 26 juni 1975 skjuts två FBI-agenter och en indian ihjäl vid en eldstrid på Pine Ridge-reservatet.

Fyra indianer åtalas för morden på FBI-agenterna. Två ställs inför domstol. Juryn anser att de inte kan dömas för morden på FBI-agenterna eftersom det inte går att säga att det var just de två som sköt. Och om de sköt var det fullt legitimt i självförsvar.

Den tredje indianen frisläpps så att åklagarteamet skall kunna koncentrera sig på den fjärde, Leonard Peltier.

På våren 1977 blev han dömd till dubbel livstid, att avtjänas direkt efter varandra. Sedan dess har han kämpat för att bli fri.

Leonard Peltier föddes 1944. Hans mor var Lakota och fadern Ojibway (Chippewa), med franskt påbrå.

Som barn placerades han i skolhem, en plats som innehöll både rasism och våldsamma bestraffningar. Allt som en del i regeringens plan för att utrota de olika indianska livsstilarna.

Han slutade skolan när han gick i nionde klass, så att han kunde jobba för att hjälpa sin familj. Vid 15 års ålder tjänade han 1,10 dollar i timmen. Då bodde han i ett reservat i Norddakota och fann att indianernas historia inte liknade den han fått höra i skolan. Han upptäckte en indiansk tradition och livssyn att ta strid för.

Han flyttade till Seattle vid 20 års ålder och engagerade sig för indianer som hade hamnat på samhällets avigsida. Han kom vid denna tid i kontakt med det nybildade American Indian Movement, AIM. 1972 deltog han i deras demonstration "Trail of Broken Treaties" till Washington, vilken krävde indianskt självbestämmande på reservaten och undersökningar av regeringens otaliga löftesbrott. Den federala indianbyrån BIAs huvudkontor ockuperades sedan marschdeltagarna mötts av iskall tystnad.

I Pine Ridge-reservatet, mitt i USA, ligger byn Oglala.

Oglala var, och är, en fattig by i ett fattigt reservat i en trakt, som enligt ett aldrig annullerat markfördrag från 1868, tillhör Lakotafolket.

Vid Wounded Knee, 1973, i den demonstrativt utropade oberoende Oglala Nation, landsattes Nixons poliser och soldater i hundratal. Det var som om Vietnam kom hem.

Demonstrationen startade bland annat som en protest mot de fortsatta brotten mot Fort Laramie avtalet från 1868 mellan Lakotafolket, Arapahofolket och Amerikas Förenta Stater. En 71-dagar lång ockupation utmynnade i ett avtal om att man skulle utreda ett århundrade av missgärningar mot indianerna. Men, som vanligt, efter att ockupanterna hade arresterats tog det inte lång tid för Nixons administration att bryta alla löften.

1975 badade Pine Ridge-reservatet i justitiedepartementets och den federala polisens sökarljus. Det var två år efter ockupationen av Wounded Knee, några mil från Oglala. Krav på självstyre och anständiga mark- och fiskekontrakt restes i indianska byar som varit tysta i decennier och AIM hade passerat Black Panther Party på FBIs lista över fruktade terrororganisationer.

I hela USA fanns knappt en enda AIM-aktivist som inte satt i fängelse eller hade ett åtal hängande över sig. Det som då, 1975, såg ut som ett andra krig mot indianerna, ett måttligt sofistikerat kvävningsförsök, har senare fått många av sina mest bisarra, fanatiska och förfärande drag bekräftade. Den nya indianska medvetenheten skulle krossas, kosta vad det kosta ville.

FBI dokument visar att FBI började att beväpna en paramilitär grupp som mördade och skadade hundratals indianer på reservaten, vilket skapade ett klimat av intensiv rädsla, och där dödsfallen aldrig har undersökts.

Detta ledde direkt till eldstriden den 26 juni mellan medlemmar av AIM och FBI. Pine Ridge-reservatet var under månader utsatt för en närmast militär ockupation av FBI som varade några månader.

Lakotaindianerna såg sig angripna från alla håll. Energibolagen mutade in de heliga Black Hills och fifflade med stamrådet. Washington krävde pacificering av den nya radikala rörelsen. Den federala indianbyråns lokala poliskår förstärktes med FBI-styrkor och halvmilitära specialtrupper (SWAT).

Inom ett år efter belägringen av Wounded Knee hade 30 indianer mördats i detta reservat med knappt 30 000 invånare. 1973-75 inträffade 63 dokumenterade "våldsamma dödsfall" på reservatet. Det åligger FBI att undersöka mord som begås på reservat, men FBI var ganska likgiltig och få av dessa mord klarades någonsin upp.

Ett provisoriskt AIM-läger hade satts upp en bit nedanför Jumping Bulls träkåk vid Oglala. AIM-aktivister från olika delar av landet hade åter kallats till Pine Ridge av de traditionalistiska indianerna, som inte längre vågade gå utomhus och som denna sommarmånad levt i polishelikoptrarnas slagskugga.

Reservatet var belägrat av FBI, husundersökningar och trakasserier av befolkningen hörde till rutinen.

På morgonen den 26 juni 1975 kom två FBI-agenter, Jack Coler och Ron Williams, inkörande på reservatet. FBI-agenternas ärende, enligt FBI, var att arrestera en indianyngling som hade stulit ett par stövlar. Kort efter att man hade sett FBI-agenterna komma inkörande hörde personerna i AIM-lägret skottlossning från Jumping Bull-familjens hus. Peltier var en av de män som grep ett gevär och sprang mot gården. Inom några få minuter var hela området inringat av 200 polismän med högteknologiska vapen. Ändå lyckades alla överlevande indianer fly. När allting var över, efter flera timmars skottlossning, låg de två FBI-agenterna och en 17-årig indian kvar döda.

Lakotaindianen, Joe Stuntz Killsrights död har aldrig utretts, men FBI-agenternas död startade den största människojakten dittills i FBIs historia. Fyra indianer åtalades; Jimmy Eagle, Bob Robideau, Dino Butler och Leonard Peltier.

Rättegången mot Robideau och Butler hölls i Cedar Rapids i delstaten Iowa.

De båda anklagade frikändes då juryn ansåg dels att åklagaren inte kunde bevisa att det var just de två (av det 30-tal beväpnade indianer som fanns på platsen) som skjutit agenterna och dels att, även om de hade skjutit så hade de gjort det fullt lagligt i självförsvar.

Precis som Sitting Bull flydde Peltier till Kanada och sökte politisk asyl.

Utlämningsförhören i Vancouver var extremt långa och avsatte mer än 14 volymer med bevis och skriftliga försäkringar. Fallet var mycket uppmärksammat och med tanke på omständigheterna ganska väl dömt. Men det var ruttet rakt igenom.

För att konstruera en så kallat prima facie fall vände sig FBI till Myrtle Poor Bear, en ung flicka som behandlats ett otal gånger på mentalsjukhus, och fick henne att skriva under tre olika skriftliga erkännanden. Dessa gick ut på att Myrtle Poor Bear skulle ha varit Peltiers flickvän och han skulle ha erkänt allt för henne. I verkligheten hade de aldrig ens träffats (hon bröt senare samman och förklarade att han hotats till livet av FBI-agenter som hållit henne instängd på ett motellrum i flera dygn).

När domaren konfronterades med ett ögonvittne som namngav Peltier som mördaren hade han inte något val. Han var tvungen att utlämna Peltier till USA.

Men innan Peltier lämnade Kanada dök Myrtle Poor Bears tredje erkännande upp i Butler/Robideau fallet. Detta stämde inte med vad som hade presenterats i utlämningsförhören. Men trots det ansåg varken "the Federal Court of Appeal" eller justitieminister Ron Basford att detta var relevant och Peltier skickades tillbaka till USA för att ställas inför rätta.

FBI tog tillbaka anklagelserna mot Jimmy Eagle för att låta åklagarsidan koncentrera sig på åtalet mot Peltier med full kraft.

Det handlade nu om Peltier - eller ett nytt nesligt bakslag efter frikännandet av AIM-ledarna Dennis Banks och Russel Means i Wounded Knee-rättegångarna.

Man analyserade rättegången mot Robideau/Butler i detalj och allting som enligt FBIs sätt att se på det gick "fel" där ändrades: platsen för rättegången till Fargo i Norddakota, en betydligt mer konservativ stad, domaren byttes ut till den rasistiske Paul Benson och juryn fick den här gången leva i avskildhet under hela rättegången, utan tillgång till massmedia. Trots att historien med Myrtle Poor Bears falska utpekande av Peltier snart avslöjades fick inte hans försvarsadvokater berätta för juryn om detta eller andra lagbrott som FBI gjort sig skyldig till. Domare Benson bestämde att ingenting negativt fick nämnas för juryn om FBI. "Det är inte FBI som står inför rätta", sade han. Därmed var möjligheterna för Peltiers advokater presentera ett trovärdigt försvar eliminerade. Juryn fann honom skyldig och domare Benson gav Peltier det strängaste straff lagen i Norddakota tillät: en livstidsdom för varje mord, att löpa efter varandra. Försvaret fick 6 dagar på sig för sin bevisföring medan åklagarsidan fick 4 veckor.

Peter Matthissen. (Författare av boken "In the spirit of crazy horse om Peltiers fall.) hävdar att det fanns starkare indicier mot flera andra personer än mot Peltier. De vittnesmål som pekat ut just honom, var antingen motsägelsefulla eller framtvingade under hot. Matthissen går till och med så långt, att han skriver att även om Peltier avlossade ett eller flera av de dödande skotten borde han frikännas. Indianerna sköt i självförsvar, angripna av polis i ett klimat av psykologisk terror.

Peter Matthiessen har läst tusentals sidor rättegångshandlingar och utskrifter från polisradion, han har intervjuat folk på båda sidorna. Efteråt frågar han sig: Varför har utskrifterna från polisradion redigerats i rätten, vem angrep först, hur kunde alla misstänkta indianer ta sig igenom polisringen och försvinna, vad såg vittnena - och varför behövde FBI fabricera ett centralt vittnesmål för att få Peltier dömd?

Peltier sade så här om rättegången:

"Jag skulle inte ha varit så förbaskat väluppfostrad och resonlig under rättegången. Men jag var indoktrinerad då, jag trodde inte att man kunde bli behandlad så här i USA. Jag var helt övertygad om att jag bara behövde sitta lugnt och vänta tills jag fick 'min dag i rätten'. Men den dagen kom aldrig. Jag skulle ha skrikit och burit mej åt och fört ett himla liv, så att juryn verkligen hajade att det var något skumt på gång."

Sedan april 1977 har Peltier suttit inspärrad. Under långa tider har han suttit i isoleringscell i Marionfängelset i Illinois. Det mest rymningssäkra fängelset i USA, med avdelningar som vetenskapligt konstruerats av experter på hjärntvätt. Tjugotre och en halv timme per dygn i en minimal plexiglaskupa.

Under Peltiers tid i Marionfängelset försökte fängelsedirektören i sällskap med en anonym man tvinga en annan indiansk intern, Standing Deer, att mörda honom. Men när indianen lärde känna Peltier berättade han istället allt. Han har även skrivit två edsvurna erkännanden där han beskriver hela handlingsförloppet.

Peltier sade så här om det hela:

"En annan intern kom och berättade för mig att han hade blivit lejd att mörda mig. Bevismaterialet han visade mig gjorde att jag måste tro honom. Han var åtalad för mordförsök på en polisman i Oklahoma. Sådant är allvarligt. Den här polismannen hade blivit invalidiserad och måste gå i pension och nu satt i rullstol. Och blir man åtalad i USA för ett sånt brott så är chansen att åtalet läggs ned ytterst liten. men den här killen talade om för mig att han gjort upp med regeringen och åtalet hade lagts ned. Därför beslöt jag att ta honom på allvar och ta första chans jag fick att fly, var jag än var."

Peltier skulle dödas under ett arrangerat flyktförsök. I februari 1979 förflyttades han, denne samhällets fiende, dömd för polismord, från det välbevakade Marion till den ganska öppna anstalten Lompoc i Kalifornien.

Peltier väntade inte på sin tilltänkte mördare. Tillsammans med sina två vänner och livvakter i Lompoc, Bobby Garcia och Dallas Thundershield, klättrade han över stängslet och sprang för livet. Thundershield sköts ner på fläcken. Garcia och Peltier greps inom en vecka och kunde åtminstone konstatera att de fortfarande levde.

Peltier fick sex års påbackning på sitt straff för rymningsförsök.

När Informationsfrihetslagen, "Freedom of Information-act", trädde i kraft fick Peltier reda på att FBI hade över 14000 sidor som handlade om honom.

Av dessa fick han se 8000, medan FBI vägrade släppa de övriga 6000 under åberopande av "säkerhetsskäl". I dokumenten framgick bland annat att FBIs vapenexpert, vars vittnesmål bidragit mest till den fällande domen mot Peltier, hade begått mened under rättegången.

Under 1982 lämnade försvaret in en så kallad Habeas Corpus-akt, grundad på detta dittills hemligstämplade material. I denna kan man visa på att FBI redan tidigt visste att Peltier inte sköt de dödande skotten mot agenterna, men att man till varje pris ville ha honom fälld.

Habeas Corpus-akten lämnades till den domare som en gång fällde Peltier. Denna, tidigare nämnde, Benson skulle sedan avgöra om de nya bevisen för Peltiers oskuld var så starka att han ansåg det nödvändigt att riva upp det gamla domslutet.

Under hearingen kom det bland annat fram att några av de bärande bevisrapporterna förfalskats och ändrats i efterhand. Man domaren var inte beredd att erkänna några misstag. Han avbröt hearingen och lät meddela att han inte funnit skäl nog för att ge Peltier en ny rättegång.

Under hearingen fördes det ibland på tal att Peltier kanske skulle kunna få så kallad probation, det vill säga att bli frigiven före strafftidens utgång. Men i det ingår att han måste anmäla sig till polisen ofta och stå under noggrann övervakning.

Men Peltier har inte visat sig intresserad av den möjligheten. Han ser det som mycket allvarligt att han fortfarande skulle vara dömd.

När USAs näst högsta domstol för överklagningar (the 8th Circuit Court of Appeals) granskat Peltiers fall 1986 sade de tre domarna i sitt utlåtande att FBI gjort sig skyldig till många oegentligheter för att få Peltier dömd och att åklagarsidan handlat fel då de undanhållit bevismaterial för försvaret och juryn, bevismaterial som kunde ha resulterat i en friande dom om juryn hade informerats om det. Domarna kunde dock inte garantera att juryn skulle ha dömt annorlunda om de haft tillgång till materialet och ansåg därför inte att det var tillräckligt motiverat att bevilja Peltier en ny rättegång.

När Peltiers fall kom upp för granskning av Högsta domstolen i Washington i oktober 1987, valde man där att helt enkelt inte ta upp det.

Högsta domstolens beslut innebar att överklagningsdomstolens beslut att avslå Peltiers begäran om en ny rättegång står fast. Det betyder också att USAs regering kan, enligt landets högsta domstols mening, dikta ihop ett fall för att få någon dömd, och även om det senare kan bevisas att fallet var uppdiktat, så anses inte någon ny rättegång vara befogad.

Peltier har varit kvalificerad för villkorlig frigivning sedan december 1986. I USA blir man det när man suttit inne 10 år, tekniskt sett. Trots detta är chanserna väldigt små att han skulle bli frigiven i förtid. Förmodligen kommer han att få sitta ytterligare cirka femton år till i fängelse.

Andra aktivister

Under de år som gått sedan Peltier dömdes till 60 års fängelse har många av dem som arbetat för honom dött. Det är ett kusligt register:

Anna-Mae Aquash - mördad på Pine Ridge-reservatet i februari 1976. Hon var AIM-aktivist, en så kallad samhällets fiende, vars mördare fortfarande går fri. Den förste obduktionsläkaren hittade inte ens kulan i hennes bakhuvud. Dödsorsaken förklarades först vara förfrysning.

Tina Trudell - gift med John Trudell, innebränd i en husvagn tillsammans med parets tre barn och Tinas mor. FBI kallade det "eldsvåda av okänd anledning" och vägrade undersöka händelsen. "Olyckshändelse" löd den officiella förklaringen. Men Trudell har inte samma åsikt: "Det var mord, de blev mördade i ett pågående krig."

Bobby Garcia - Lompocfängelset, skulle vittna om att Peltier utsatts för mordhot, påträffades hängd i sin cell i december 1980. Myndigheterna påstod att han begick självmord. Men enligt Peltier, som har pratat med flera interner som hade varit med honom där, säger att Bobby säkerligen inte begick självmord. Det låg inte för honom.

Dallas Thundershield - skjuten vid flykten från Lompoc 1980.

Roque Duenas - vän till Peltier och aktiv i hans försvar. Saknas efter en fisketur 1981. Hans kropp har ännu inte påträffats.

 

Källa:Pelle Sten, Textarkivet                                                  For an english verison, pleas enter here

 

Leonard Peltier

 

The story of a man who wanted justice but faced the injustice.

Åter till startsidan/ back to homepage